Ibland blir jag bara så besviken.

Igår fick jag samtal från min man, hans mekaniker hade barnen hela den helgen som hjärtat ska tävla eftersom hans fru skulle jobba, det var ett problem tyckte mekanikern. DET är inga problem tyckte min man.... Och så kom han med den kloka idén att JAG ju är med på tävlingarna också och kan passa 2 åringen.

När han ringde och sa det till mig så gick jag i taket.

Kanske överreagerade jag, inte vet jag men jag tycker att jag är höggravid, vet inte hur dagsformen är just de dagarna och som han vet så är jag i helt ok skick vissa dagar och helt risig andra dagar.... då säger han "hur ska det bli när du får ett eget barn, då kommer du inte orka ta hand om den heller".... PANG! Jag exploderade! Det är väl för fasen skillnad på att ta hand om en 2 åring som höggravid och att ta hand om sitt eget barn?? Jag har för fasen 3 barn och vet precis vad som krävs av mig...

Sen blev jag ledsen.... Det innebär nu för mig på tävlingarna att jag ska laga mat till mig, hjärtat och hans mekaniker, vilket jag ju räknat med, men också mata 2 barn som inte är mina. Hjärtat säger att det är bara när han tävlar som jag ska kolla dem men jag har varit med så pass många gånger att jag VET att det inte kommer bli bara då. Mekanikern ska ju meka med superkarten emellan också, vem ska passa barnen då? Vem ska se till att de får mat, för hjärtat och  mekanikern har alltid slarvat med det innan, varför inte nu?

Kanske målar jag fan på väggen, inte vet jag, men jag blev i alla fall besviken att man tog för givet att jag skulle vara barnvakt under tiden där, och då handlar det om 4 dagar också... PLUS att när hjärtat kör så vill jag kunna titta på det, inte passa någon annans barn...

SUUUUCK! Jag vet, jag gnäller..,. och det värsta är att hjärtat inte verkar förstå varför jag reagerat som jag gjorde. Allt löste sig ju... JA FÖR HONOM JA! Han får tävla, jag får passa barn.. bra lösning.... för honom...